Dogs never bite me. Just humans.

En massa student firanden i helgen, och lite snabba cash. Idag har det varit en seg dag, hade i å för sig match under dagen, men segpropp nummer 1 efter det. var lack. som vanligt..

Tråkig fotboll blev det senare också, men mysigt sällskap med mamma.
Imorgon betalas den resterande summan pengar för resan in, skönt va?

Samtal mellan mig och min gulliga kusin för typ 5 sek sen:
- hallåå!
- hej epsi vad gör du?
- ingenting, ska snart gå och lägga mig, vad gör du?
- Okej då var det inge roligt... klick!

Emotionell misshandel.

Om hon vore transparent skulle du se hur rädd hon var, du skulle se den stora stenen i hennes mage som vid oro växte kolossalt. Dina ögon hade fått skåda hur hennes yta var på väg att spricka och hur hon långsamt höll på att brytas ner under ditt befäl, dina kommandon, dina regler.

 Om hon vore transparent skulle du sett fotspåren från dina fötter finnas ärrade på hennes ryggrad, för varje gång du trampat på henne. Varje steg gjorde lika ont. Men hon pratade aldrig. Vad som gjorde henne stum är en gåta. En fråga utan svar. Oväsentligt.

Men alla slag mot hennes nakna, upprivna hjärta har förvandlats till pärlor som nu omfamnar hennes eufoniska värld, hennes självkänsla. Pärlorna reflekterar harmoni, frid men framför allt lugn. Hon är starkare än någonsin. Och ärren påminner henne varje dag om att hon aldrig kommer återvända, inte en chans. Du är ingenting längre, du är en svag prick som sakta tynar bort i horisonten. Till och med ärren tror hon kommer att försvinna, samtidigt som du gör vill säga.

Hon tackar dig för att ditt beteende konstruktivt byggt upp henne till någonting du aldrig kommer bli. Hon har fått allt hon någonsin behöver. Är det inte underbart?

---